Rebecca’s perspektiv:
Allt snurrar lungorna värker, sen blir allt rysligt kallt, det strömmar in luft i mina lungor men de vägrar ta imot det, jag tror jag är död, eller kanske bara några sekunder från att dö..? Sen hör jag skrik, det är Eleanor som skriker till Louis. Sen stelnar jag till, eller jag jag tycker det, är man död kanske man inte kan stelna till? Men jag hör han, min ängel. Niall, hans skrik gör så ont att jag trodde jag möt min död, men min död skulle plåga mig ännu mera nu. Jag skulle lämna han. Nej..NEJ!! Jag var inte död, inte än jag skulle överleva detta.Sen blir allt svart.När jag slår upp ögonen kan jag inte se nåt men jag jag hör nåt jag inte vill höra. Ett ljud jag hörde när jag var 11 och opererade mig. Hjärtfrekvensen, men den piper ett pip som aldrig slutar, jag är död. Det svartnar igen. När jag vaknar igen så är allt vitt, jag är i ett vitt rum, med ett håll i taket av det vita rummet, det är kall luft som kommer ner från hållet. Sen blixtrar det till och en röst hörs, min röst.
”Du borde inte vara här..”
Jag stirrar och ropar på mig.
”Du! Vart är jag då?”
”Där du inte vill vara, där dom som dör kommer till, innan allt tar slut.”
Jag svarar henne sakta.
”Du menar..Jag är inte död?”
”Jo, men det kan ändras”
Jag skakar på huvudet.
”Är du död är du död” svarar jag argt
”De kommer sakna dig Becca, ditt liv har redan runnit ut, vill du att den sista droppen ska försvinna?”
Jag är tyst, vad kan jag göra? Sedan skakar jag på huvudet igen.
”Okej Quinn kanske, och mamma och pappa. Xander klarar sig han har Annie.”
”Du glömde den som kommer dö av detta”
Jag lägger huvudet på snee och sedan hör jag en röst, den kommer från verkligheten tror jag, från det som händer med min kropp just nu.
”Becca? Please do not leave me ..”
”What shall we already go? no give me another hour ..”
Rösten dör ut och jag darrar och viskar.
”Niall..I want my angel back..”
”Så gör det, kommer du upp igenom hållet kommer ditt hjärta att försöka komma tillbaka”
Jag skakar på huvudet, det är omöjligt. Det är meter upp till hålet, meter. Men rösten är borta, okej en hopp kan jag väl testa. Jag springer mot hålet och hoppar, det är meter kvar till hålet, men jag backar igen och blundar denna gång. Jag fantiserar att jag ser Niall, på en äng med massor med blommor, han ligger där i bara shorts, han ler och vinkar och jag börjar springa mot han. Jag springer och där jag tror att jag ska hoppa tar jag satts och hoppar. Jag känner kanten mot mina händer, jag håller på att ramla ner men jag tvingar mig upp, det tar nästan en halvtimme innan jag kommer upp från hålet, då svartnar allt igen.
Niall’s perspektiv:
Jag sitter på knä brevid henne, det har gått tre timmar sen vi kom hit och det är tomt i rummet, jag räknar mina egna andetag. Jag har kommit till 134 andetag då nåt händer, hennes hand stelnar till, spänns. Jag tittar förundrande på hennes ansikte, inget händer men ett ljud får mig att hoppa till.
”Piip.......................piip”
Mellanrummet är tillräckligt långt för att inte vara ett normalt hjärta men det är ett levande hjärta, jag kastar mig på en röd knapp och bara 30 sekunder senare stormar den rödhåriga in.
”What?”
Men sen hör hon ljudet som kommer från maskinen, hon stirrar på mig sen börjar hon knappa på knappar på sin mobil och skriker ut genom dörren.
”Room 47! Room 47! Emergency!”
Snart är det tolv läkare sammanlagt och jag står intryckt i hörnet, då och då slutar hjärtat att slå bara av att börja nån minut senare. Snart känner jag Liams händer på mina axlar viskande fråga.
”What is this?”
Jag förklarar vad jag hörde och alla bakom mig tappar andan, vi står alla 17 styckna i det lilla rummet, det blir bara varmare och varmare.Sen så hör jag ändringen, hjärtat slår snabbare.
”Piip...........pip”
Jag spänner mig för att höra det oändliga långa pipet men det kommer inte, och hjärtat blir bara snabbare och snabbare. Sen så är det i normaltakt. Jag kan inte tro det, allt är en dröm som jag inte tror på. Jag ska vända mig och gå då jag hör den röda viska.
”yes, amazing, hey sweetie”
Jag stelnar till och ser hur en efter en av läkarna försvinner tills dom bara är fyra, men jag kan inte se henne än. Sen hör jag en viskning, den är knapp hörbar men det är hennes röst.
”N..Ni..Niall?”
Den rödhåriga tittar upp på mig och ler stort.
”He is here, Niall she want to se you.”
Med darrande ben tar jag sakta mig mig fram och när en av docktorerna flyttar sig och jag kan se henne brister allt och jag börjar gråta och kastar mig ner på knä vid henne.
”You is here, you are alive!”
Quinn’s perspektiv
Jag stirrar på in i min systers rum, jag undrar vad jag ska göra av med alla saker, mamma och pappa hade velat sälja det mesta eftersom hon inte skulle flytta hem igen eftersom hon antagligen skulle bo hos Niall hela tiden. Nu är hon borta föralltid. Hon kommer aldrig tillbaka, en röst får mig att hoppa till.
”Quinn..?”
Jag vänder mig snabbt om och ser Annie stå i trappan.
”Din mamma sa att du var här”
Jag nickar och hon kommer upp till mig
”Jag vill inte sälja allt Annie, jag älskar henne fortfarande, dom kan inte tvinga mig”
”Det ska dom inte, du borde få lite av sakerna”
Jag nickar, Annie är precis som mig.
”Jag kommer sakna henne”
Det durrar till i min mobil och jag kollar på displayen. Niall.
”Det är Niall jag kommer snart”
Hon går mot mitt rum och sätter mig på Beccas säng.
”Yes?”
”Oh Quinn, its perfect!”
Jag skakar på huvudet, har han redan hittat en plats för hennes gravsten eller.
”What is perfect? Nothing Niall! Nothing.
”Oh you don’t know?”
Jag hör Liam skratta, han skrattar verkligen.
”I have not call here.
”She is here Quinn! Becca is alive!”
Jag suckar, och tycker inte att Liam är snäll som får Niall att tro det.
”Niall, she is dead, I am sorry..”
”NO! You have wrong, listen now”
Det tar en stund och sen hör jag hur telefonen rasslar till och en snarkning hörs, jag stelnar till och hör hur telefonen flyttas igen. Denna gång till en apparat som jag lätt hör igen.
”Pip..Pip..pip..pip”
Låter det ifrån den, Becca lever.
”No! She is! She is..”
Han skrattar och jag får tårar i ögonen. Sen hör jag mammas röst låta lite gladare än vanligt.
”Xander! Vem har du..Jane? Nemen det var dagar sen!”
Jag stirrar på Annie som kommer utspringades mot mig, hon måste ha hört hon också.
”Niall, I need to go, call me later.”
Jag lägger på och stormar ner, och ser in i Janes blåa ögon.
”Du gjorde det inte” Nästan morrade jag åt Xander.
Han rycker på axlarna och tittar mot Annie.
”Jag kan inte fatta? Hur Xander? Varför?” Suckar hon men låter inte förvånad.
”Kan vi inte gå till vardagsrummet och prata om detta?” Föreslår Jane lugnt.
Jag himlar med ögonen men vi går alla till vardagsrummet, Xander slår sig ner i fåtöljen och Jane på armstödet, jag kan nästan se hur Annies ögon brinner. Hon slår sig sen ner i soffan mittimot men jag sätter mig inte, jag stirrar på Jane och bara med ett ord börjar hon prata.
”Speak”
Hon nickar och suckar.
”Okej, jag ska ta samma historia som jag sa till Xander, så ni vet ni hör samma okej?”
Varken jag och Annie svarar med Xander mm:ar till henne och hon ler mot han. Sen börjar hon att prata, jag trodde jag aldrig hörde nåt med ett sånt livshistoria, även om Jane var en av dom jag hatade mer än allt så kunde jag inte låta bli att tycka synd om henne.
”Så där har ni det, jag var och är avundsjuk på henne, det var därför..Jag var som jag var.”
Jag tittar på Annie som sitter med öppen mun. Sen suckar Jane.
”Jag är också avundsjuk på dig Annie, jag lovar att inte vara den hemska bitchen jag har varit, den är som bortblåst. Men du vet, ni alla vet nog att jag älskar Xander.”
Hon rodnar och ställer sig upp.
”Men han älskar dig det kan jag lova.Jag är bara här för att säga..Jag är också ledsen.”
Innan jag hinner säga nåt har hon försvunnit, vi är alla stela, tills Xander suckar.
”Vill ni följa med till nåt cafè? Jag behöver kaffe..”
Jag nickar men Annie nästan morrar åt han.
”Du tror JAG ska följa med DIG till nåt CAFÈ?!”
Vi stirrar på henne och tårar rinner ner för hennes ögon.
”Jag kommer alltid vara nummer två! Ellerhur?!”
Xander stirrar stumt på henne och hon vänder sig bort och ska gå då mamma kommer in i dörren.
”Quinn, jag har kollat runt på olika begravnings ställen, kanske denna?”
Hon tar fram en tidning med massor av bregravning sajter och pekar på en.
Jag skakar på huvudet.
”Försent med såna saker”
Mamma stirrar på mig.
”Gumman du menar väl inte att hon ska begravas i London?”
”Nejdå, fast jag hade nog tagit det partiet faktiskt, ganska stor begravningen skulle blivit.”
Mamma stirrar på mig och öppnar för att säga en sak men jag avbryter henne.
”Hon lever, och nej jag skojar inte, hon har vaknat. Ring Niall om ni inte tror mig.”
Jag hör hur Annie och Xander tappar hakan, men mamma himlar med ögonen.
”Mamma jag lovar jag ringer han, ge mig nån minut.”
Mamma går ut och jag vänder mig mot dom.
”Ni tror mig va?
”HON LEVER” Skriker Xander och kastar sig omkring min hals, jag skrattar och vi skuttar och skrattar. När vi vänder oss mot Annie skakar hon på huvudet.
”Tro vad ni vill, jag vet vad jag ska tro. Att jag aldrig ska sätta foten här när han är här.”
Hon nickar mot Xander och försvinner.
